Årets Elitserie i badminton är en märklig skapelse. Fem lag, varav fyra går till slutspel. Och av dessa fem lag kommer fyra stycken från i stort sett samma upptagningsområde.
Hur säljer man in en sån serie medialt? Vad finns det för intresse för en TV-tittare i Malmö att se Kista och Fyrisfjädern i Sportnytt? Vilken värmlänning bryr sig om derbyt Skogås-Täby?
Svaret på båda frågorna är tyvärr: Ingen!
Eller i alla fall nästan ingen. Självklart vill de absoluta fjäderbollsnördarna se sin sport i TV. Men vanligt sportfolk?
Så här kan det givetvis inte fortsätta. I alla fall inte om Svenska Badmintonförbundet samtidigt har en målsättning att få ut sin sport. Att synas mer i media.
Gör det drastiskt
Nu pratas det om att man ska förändra Elitserien igen.
Gör det, säger jag. Och gör det drastiskt.
Mitt förslag är att man redan från säsongen 2010/11 går över till att spela i Davis Cup-form. Fyra singlar och en dubbel, och vi delar upp lagen så att tjejer och killar spelar för sig.
Jag har alltid propagerat för att badminton är en oerhört social sport. Att tjejer och killar spelar i samma lag är fantastiskt för ens egen personliga utveckling. Men nu pratar vi elitidrott på högsta nivå, och då finns det inte plats för socialt ansvar. Det kan vi ha från Superettan och nedåt där man kan fortsätta med samma typ av lagspel som idag.
I mitt förslag behöver varje lag bara fyra killar/tjejer. Kanske till och med bara tre. Beroende på om man vill låta en singelspelare också spela dubbel.
Flytta in i centrun
Man kan spela matchen på en enda bana, vilket gör att man kan flytta ut matcherna ur de tråkiga rackethallarna. Bygg upp en badmintonarena i ett innecentrum eller i en mer central sporthall. Låt folk se badminton från riktiga läktare.
Fokus i de här matcherna kommer också tydligt att läggas på singelspelet. Kategorin där Sverige alltför länge saknat stjärnor. Och där alla mediemänniskor säger att det behövs ett namn för att tidningar och radio/tv ska börja intressera sig.
Det blir bara inköpta spelare
Risker med förslaget?
1. Lagen kommer att köpa in indoneser och kineser.
Javisst, det kan hända. Men säg vilken svensk badmintonspelare som inte utvecklas av att få möta en bra kines. Och om det skulle bli match mellan två indoneser så bjuder man i alla fall publiken på väldigt bra badminton.
2. Det kommer bli för mycket fokus på herrligan.
Förmodligen kommer intresset vara störst där. Precis som i pingisen i Sverige, eller i de stora lagsporterna. Men så bister är verkligheten. Det är bara för eventuella damlag att profilera sig starkare.
Plats för nya klubbar
Jag tror att mitt förslag skulle göra att vi snabbt åter skulle stå inför en herrliga med åtta konkurrenskraftiga lag. Och förhoppningsvis en damliga med åtminstone sex stycken lag. Kanske skulle oväntade klubbnamn dyka upp?
Ingenting hindrar ju heller de fem elitserieklubbarna från årets säsong att satsa på både herr- och damlag.
Som det är idag kan det som sagt i alla fall inte fortsätta.
Nej, låt mig se spännande matcher med singelspel i högsta toppklass. Och en grymt spännande dubbel.
#3 Konkurrera och slåss om platsen i centrum.. Är det rätt väg?
2009-11-06 23:17
Väldigt kul att en badmintonintresserad skribent skriver och kommer med egna förslag och analyser kring olika teman inom sporten. Och kanske är det en del av lösningen som du beskriver gällande elitserien. Emellertid är jag själv tveksam och skulle vilja belysa det hela lite ur en annan synvinkel. Att svensk badminton skulle behöva en internationell stjärna håller jag med om.
För sporten i övrigt tycker jag dock inte att Elitserien eller seriematchupplägget i övrigt är viktigt, även om det inte skulle skada om någon aspekt förbättrades lite såklart. Badminton är heller kanske inte rigtigt en sport för de stora publikarenorna ska man komma ihåg, logiskt nog, då man både behöver vara fysiskt nära spelet samt förstå spelet (alltså eg. själv vara/ha varit aktiv spelare) för att uppskatta dess riktiga underhållningsvärde.
Helhetspers pektivet är viktigt när det gäller främjandet av sporten på dess olika nivåer. Jag tror att man på ett sätt bör försöka förändra så lite som möjligt, inte sälja sig för att locka media etc. och chansa på en kortsiktig vinning (tex byta poängsystem vilket väl i ärlighetens namn inte har gett någon positiv effekt om man ser på sporten som helhet idag). Förhoppningsvis är man involverad i badmintonen för att man gillar det och inte för något annat. Utan panikåtgärder och en massa förändringar vet vanligt folk antagligen bättre var de har badmintonen både som sport och "rekreationsverktyg", något som ju har givna fördelar.
Grundproblemet är eg. ett samhällsproblem som lett till det kraftigt vikande antal aktiva spelare och klubbar vi ser idag, där barriärer är nyckelordet. Stress, ekonomiska aspekter, krav, passiviserad tillvaro, krånglig eller tidskrävande transport är allt exempel på mentala eller fysiska barriärer som ligger bakom mycket av aktivitetsminskningen (även andra hälsosamma aktiviteter drabbas förstås också, trots att de är just hälsosamma). Detta samhällsproblem är logiskt nog väldigt svårt att komma åt från en enskild "sektion", även om "inget är omöjligt".
De flesta skulle nog skriva under på att badminton generellt är en nyttig och hälsostärkande verksamhet, varför jag tycker enkelheten bör vara ett ledord i främjandet av vår idrott. Är det enkelt, kul och stimulerande att spela tror jag att aktiviteten tids nog kommer att öka, fler föreningar får fart i sin verksamhet och även spetskvalitén ökar i form av att nya stjärnspelare kommer fram, vilka föreningar och förbund tack vare en ökad aktivitet får mer resurser för att kunna ta till vara på.
Jag håller till stora delar med Patrik.
1 vi ska ha en annan syn på elitserien än på de andra serierna. Elitserien för marknadsföring - de andra serierna för klubbutveckling/klubbkänsla (grovt beskrivet)
2 Använd en professionell arena eller bygg en sådan tex i ett inomhuscentra. Bra idé
3 Spela 5 matcher och använd 2 banor. Det blir ca 2 timmar med lite kul före och efter. Lagom tid för den jäktade nutidsmännsikan och större chans att se något spännande (2 banor)
4 skilj inte ut tjejerna utan kör HS, DS, HD, DD och MxD
5 Inget fel på derbyn, kan bli bra publiktryck
6 Kör Elitserien komprimerat över t.ex. tre månader där semifinal och final ligger i samma vecka. Högre TV-intresse.
..nu är jag omvänd. Innan din krönika, Patrik, förespråkade jag mer matcher och gärna den "gamla" räkningen. Spelade i Danmark en säsong, 13 delmatcher, och ett oerhört bra ös på läktaren. Seriematcherna blev en riktig familjedag + hängivna supportrar. Men det är Danmark det.
Davis Cup-upplägg och separera dam och herr. Varför inte? Håller alltså med Lenkert ovan i stort. Jag vill också ha en längre serie, dvs mer än 10 omgångar. Gärna 20. Resekostnaderna blir betydligt mindre med bara fem delmatcher. Visst, det går att köpa ihop ett lag. Men då blir elitserien en proffsig satsning från de flesta lag (inte bara från ett el två som idag). Och så kan alla våra ungdomar få ytterligare en morot; "tänk att få spela i Elitserien mot världstoppen!"
Jag hade hellre sätt 2 hs 1ds 1hd 1dd och en mixed. Precis som danmark. Blir det 3-3 avgörs det hela med ett golden set. har själv varit och kollat när detta hänt i danmark. Helt fantastiskt!
Ikväll vid 22-tiden möter Sverige Schweiz i bronsmatchen i junior-VM i ishockey. Finns det något mer meningslöst än bronsmatcher?
Hemma på min märkesssköld hängde aldrig några bronsmedaljer. Jag skulle aldrig vara stolt över att vinna en match om tredje pris. Däremot har jag flera gånger varit nöjd med att ha tagit mig till semifinal i en tävling.
Svenska fotbollslandslaget har i snart 16 år hyllats för bronsmatchen mot Bulgarien 1994. För mig är den ett av de mest pinsamma idrottsögonblick jag upplevt.
Det ska vara ett garv
I alla tider har det varit lite av kutym att när det är bronsmatch i en stor turnering så bjuder man publiken på något extra. Antingen genom att låta någon spelare göra ett par mål så att han vinner skytteligan, eller så spelar man en match som slutar 6-3 i fotboll. Ett garv helt enkelt.
Sveriges fotbollskillar gick ut med inställlningen att köra över Bulgarien. De stackars bulgarerna blev helt chockade när de lätt bakfulla förstod att svenskarna missförstått vad de skulle genomföra tillsammans i den amerikanska solen.
Idag skriver svenska journalister att Sveriges unga ishockeyspelare kan ta revansch för förlusten mot USA genom att köra över Schweiz i bronsmatchen i junior-VM. Så klart att de inte kan. Turneringen är över. Man borde redan vara på väg hem, eller sitta i kostym på läktaren och följa guldmatchen.
En uppvisning
Man borde helt enkelt följa boxningen där man aldrig går bronsmatcher. I och för sig beror det mest på att boxarna i en semifinal kan ha blivit helt eller halvt knockade och därför beordrats vila av läkare.
Simningen förstod det för några år sedan och tog bort de patetiska B-finalerna där man simmade om plats 9-16. Då brukade galet nog svenska medier hylla de simmare som kom nia.
Nej, förbjud bronsmatcher. Eller gör dem till en kul uppvisning. Men lovorda aldrig den som vinner den.
Sitter och plöjer genom sportutbudet i diverse TV-kanaler så här under de första dagarna på nya året. Det mesta är som vanligt. Det är fotbollspelare på höjden. längden, tvären och bredden i såväl Spanien som England och Skottland.
Sen är det en bunt med folk som åker skidor både på platten och längden. Och en och annan som kastar sig utför hiskeliga hopptorn i Alperna.
Men sen pågår också en märklig tennisturnering i Dubai. Nån form av uppvärming för Australian Open. Och som vanligt skrivs det spaltmeter om dessa racketsvingare. Grabbar som tillbringar största delen av sin match med att sitta och vila.
Ursäkta mig, men kan någon förklara storheten med tennis för mig? Jag har försökt förstå ända sedan 80-talet.
Som barn var jag också förhäxad av Björn Borgs dueller med Connors och sermera McEnroe. Men efter det dog intresset. Egentligen redan 1982 när Wilander fick oförtjänt mycket publicitet för sitt gnetande i Paris.
Att han vann Franska Öppna som 17-åring bevisade ju egentligen inget annat än att konkurrensen i "den vita sporten" är närmast obefintlig.
Det är fotfarande så att man för att bli bra i tennis ska man ha rika föräldrar och vara inbjuden till någon privat klubb.
Och detta är mina kollegor i medierna så fascinerade av. Jag förstår det inte.
Är det för att man själv vill sitta och bli bjuden på snittar vid någon presskonferens?
Är det för att man tycker tennisflickor är vackra?
Nej, tänk om de kunde förstå att världens stora racketsporter är badminton och pingis. Sporter med betydligt hårdare konkurrens. Och också sporter där man inte oavbrutet sitter och vilar.
När Robin Söderling petar iväg en serve med 176 km/h häpnar världen och tycker det är fantastiskt.
När Patrik Andreasson slog smashar i 320 km/h pratade man om fallskärmstennis,
Så släpp Söderling fri nu. Låt honom spela sina skojmatcher ifred. Det börjar snart ett mästerskap i Stockholm. Det är där ni ska vara och skriva, filma och fotografera.
Ikväll klockan 19 bänkar sig 10 000 personer på Söderstadion för att se Hammarby spela fotboll mot Kalmar FF i Allsvenskan. Några hundra meter därifrån spelar mellan 50 och 80 personer badminton i Badmintonstadion.
Vilka har den roligaste idrottsupplevelsen?
Är det folket med grönvita halsdukar som står och gapar och hejar på sina fotbollsidoler nere på gräsmattan? Eller är det kämparna som hyrt en racket och köpt en plastboll i shopen och nu tappert försöker förstå hur man räknar.
Båda, säger jag.
Adrenalin i kroppen
Som inbiten fotbollssupporter och badmintonspelare vet jag hur kul man kan ha på båda ställena. Fast på olika sätt. Adrenalinet i kroppen kan vara ungefär detsamma när jag tvingas se mitt lag skjuta över i fritt läge på övertid, som när jag ska serve med matchboll vid ställningen 20-18 i tredje set.
Underligt nog är det också väldigt kul att samla ihop några polare och gå ner på ängen och lira lite fotboll en sommarkväll, eller hänga med journalistkollegor och lira inomhus en lunchtimme. Men det är inte lika lätt att ta del av badminton som supporter.
Vi vet alla att det skrivs för lite om vår sport. Och visas för lite. Och kanske till och med pratas för lite.
Men varför?
Badminton är intressant
Varenda svensk har ju nån gång lirat badminton. På ett eller annat sätt. Och folk älskar att prata om sin sport. Och läsa om den.
Jag tror det helt enkelt handlar om att våga skriva och berätta. Gör man det tillräckligt intressant så lyssnar folk, det är jag övertygad om.
Det är därför jag nu tagit över den här sidan. För att jag tror att folk både vill läsa och skriva om badminton. Jag hoppas jag har rätt.
Och undrar ni vem jag är får ni lite fakta här intill:
