|
|
|
|
 |
|
|
Svensk badminton har återfått framtidstron. En herrsingeltitel var en välkommen julklapp. Nu kan det nya året bli roligt.
När jag tittar ut över Södermalm faller snön och lyser upp det tidigare så mörka vinter-Stockholm. Och med två stycken tända blockljus kommer också värmen. Kanske är det också den känsla man ska ha när man tänker på svensk badminton.
För det känns som om något är på väg att hända.
Årskrönikor är en svår sak eftersom man lätt minns det som hände i november och december, medan januari är en grå dimma någonstans i bakhuvudet.
Det jag vet är att jag för ett knappt år sen satt i Eriksdalshallen och såg svenskar åka ut ur den egna tävlingen SIS. Det var lite halvtomt på läktaren men gott om funktionärer som jobbade och slet.
Nu tittar jag någon vecka bakåt och ser då en svensk titel genom Henri Hurskainen som överraskande tog hem Irish Open i herrsingel.
Den segern kom så rätt.
För när vi går in i 2010 gör vi det med tanken att det mörka decenniet är över och det ljusa ligger framför oss.
Det är några år kvar till OS i London och tanken på en svensk i kvartsfinal i singel känns inte längre utopisk. Den känns istället realistisk.
Det är inte säkert att det blir Henri. Det kan vara någon annan också.
Svensk badminton har under en längre tid jobbat i motvind. Ont om sponsorer, krav på framgångar i klass med de som Axelsson/Jönsson/Qing och Gandrup/Magnusson gav oss på 90-talet och en mediebransch som knappt tittar åt sporten.
Men nu kommer nytt blod. Träningscentret verkar bli en succé och SIS ligger kvar i Stockholm.
Det finns massor med chanser att etablera sporten igen.
Och allra lättast gör man det med en duktig herrsingelspelare. Det är ingen myt. Det är en sanning.
Jag ska inte plåga Henri Hurskainen med att göra honom till en kommande frälsare. Inte ens så här i juletid. Men däremot pekar jag gärna ut honom som inpiratör.
För kan han vinna en europeisk titel kan såklart även de killar som spelar jämnt med honom härhemma göra det. Och när de vågar tänka så är bollen i rullning.
Så 2009 års krönika är en glädje att skriva eftersom man får göra det med en stark tro på framgång.
Tack för den tidiga julklappen Henri.
Som den tomte jag är delar jag som tack ut fem mjuka klappar som tack för den jag fick av Henri.
Den första går till min egen pappa Carl-Göran Larson som gick bort i ALS 1999. Pappa har varit död i tio år, men han hade delat mina tankar om sporten idag. Han var ordförande i Svenska Badmintonförbundet 1997-99 och var den som fixade fram Ericsson som storsponsor.
Den andra skickar jag till youtube. Jag är känd som ett youtube-freak i vänkretsen. Och jag rekommenderar er alla att hoppa in på sidan och kolla på alla dessa fantastiska badmintondueller som ligger där.
Den tredje skickar jag till min kompis från Litauen Ausrine. Hon värvades till Skogås för snart 15 år sen för att förstärka laget som hade tappat en del spelare. Hon slutade snabbt med badminton men blev kvar i Sverige. För ett år sen började hon lira igen, och i våras föreslog hon att jag skulle gå på date med hennes kompis. Det blev en mycket bra date!
Den fjärde mjuka klappen skickar jag till Umeå som ställer upp i en geografiskt mycket svag elitserie. Tack snälla norrlänningar för att ni gör ert bästa att bredda sporten.
Den femte mjuka klappen skickar jag till veteranerna. Jag var själv med och spelade veteran-SM i våras i Borlänge. Kanonkul. Entusiasmen som finns i den gruppen borde sprida sig även till de yngre spelarna. Då jädrar!
Men julen kan också vara svår. Speciellt för den som känner sig ensam. Och ensamma är de fem lagen som tappert försöker genomdriva en trovärdig elitserie.
Jag hade en lunchträff med Magnus Fantenberg för ett tag sedan. Det resulterade i den krönika som jag skrev om att man ska förändra elitserien.
Det får givetvis inte vara så att man i en sport som ska motivera OS-platser har en elitserie med bara fem lag. Och varav fyra kommer från samma upptagningsområde.
Det är årets svartaste minne, och något jag verkligen vill se som nyårslöfte från landets badmintondårar: - Vi vill upp i elitserien!
Som barn, och för all del vuxen, vill man ju helst ha hårda klappar. Men i den här krönikan delar jag ut hårda klappar till de som måste skärpa sig.
Den första går till de lag och klubbar som inte törs/vill vara med och spela i elitserien. Okej att det är dyrt och att man kanske får stryk. Men era spelare lär sig en hel del.
Den andra går till mina journalistkollegor som missade segern i Irish Open, och många andra badminton-nyheter under året.
Den tredje går till Svenska Spel som inte lägger upp badminton som spelobjekt någon gång. Hos andra bolag får man lira på sporten, och det är riktigt roligt. Jag har dragit in några spänn under året.
Den fjärde går till produktutvecklare som år 2009 fortfarande inte fått fram ett vettigt billigt alternativ till fjäderbollar. Konstsnö, konstgräs och annat konstigt finns det. Men ingen konstboll.
Den femte ger jag mig själv. För att jag inte varit het nog under mitt första halvår på siten. Men vi hoppas det ska bli bättre.
<
Nu är det dags att åka och fixa vinterdäck så man inte glider av vägen. För den är både krokig och hal fortfarande, trots att den faktiskt ser lite rakare ut där framme.
|
Taggar:
Allmänt
Dela med dig av artikeln:
Översätt/Translate:
|
|
|
 |
#1 Äntligen!
|
|
2009-12-17 22:04
|
...det känns härligt att få citera Fylking ibland. Här passar det dessutom väldigt bra av flera anledningar. Bra Patrik!
|
|
|
|
|
|
|
